Barnvakt – Sveas minne av Brevik

Hon var tretton år när hon började arbeta. Klockan sex på morgonen tog hon vägen genom skogen via Svarttjärnet till arbetet på Pappersbruket. Och Svea minns hur en karl stod och skrämde henne i skogen.

Det är Svea Krogh som berättat det här. Hon är i år 86 år  och är en av de Breviksbor som väl kommer ihåg 1930-talet då hon växte upp i byn.

Hon gläds över att få träffa mig. Det intrycker får jag när jag hälsar på Svea Krogh på Älvgården i Åmotfors. Det är en lite kylslagen marsdag, men trots det står hennes balkongdörr på glänt i hennes lägenhet på äldreboendet.

- Jag tycker om att få in lite luft på mornarna, säger Svea och funderar på om jag tycker det för kyligt.

Jag träffar Svea Krogh för att hon är en av de som växte upp i byn Brevik på 1930-talet. Hon tvekar inte att direkt berätta att hon tyckte om byn där hon tillbringade sina barndomsår.

Jag skulle vilja åka dit, men inte till mitt barndomshem. Det skulle göra för ont.

Skogslund där Svea växte upp är idag en ödegård som är på väg att förfalla. Svea var äldsta barnet till Karl och Hildur Smolman. Fem syskon fick hon så småningom och avståndet mellan henne och yngste sonen Bror-Ove var 14 år.

- Sex barn - det var en tuff period för mamma och pappa, fortsätter Svea. Och vi var trångbodda. För i huset bodde också morfar Emil.

Emil Djuffält var änkeman sedan hans fru Hanna hade avlidit 1925.

- Det var tragiskt. Hon fick lungsot, tuberkulos. Hon hade varit med och vårdat Julius Karlsson i Norstuga som hade tbc och blev smittad. Hon dog ifrån två barn Hildur och Erik, 16 respektive 13 år gamla. Det tog mamma hårt, hon fick i praktiken bli mamma för Erik, hennes lillebror.

Sveas föräldrar hade sin rötter i Karlanda. Pappa Karl var son till den indelte soldaten Edvin Smolman.

Och mammas far Emil var också ursprungligen indelt soldat i hemmanet Djuf.  Därför namnet Djuffält.

- Edvin var en klok karl, tyckte jag. Och han tyckte om mig och hävdade att jag skulle få fortsätta gå i skola, men pappa sa nej.

Svea var född på Lycka i Brevik, men flyttade till Djuf norr om Årjäng när hon var tre år. Sedan en period i Krokebol innan familjen på nytt hamnade i Brevik. Den här gången på gården Skogslund.

Många äldre Breviksbor minns Sveas far Karl som en mycket speciell person. Hade berättartalang och många minns hans berättelser om älgjakten som inte alltid skedde på lagligt vis. Och inte många

har tagit så stora fiskar i Ränken som Karl.

- Och jag minns när han spelade dragspel i det program som du gjorde med honom i radio, skrattar Svea.

Svea lever med ett handikapp och sitter i rullstol. Men ”flickorna” på Älvgården har fixat kaffe åt Svea och hennes besökare.

Svea är idag änka efter att ha varit gift med Gunnar Krogh, som arbetat som tjänsteman vid Åmotfors Pappersbruk. De fick två barn Per och Karin.

Hur hamnade ni på Skogslund i Brevik?

- Gården blev till salu och då slog pappa till. Ingen av barnen till Olof Olsson som gått bort och ägt gården, ville ta över.

Svea började arbeta tidigt, 13 år gammal. Och hennes arbetsplats inledningsvis var pappersbruket i Åmotfors. Och vägen till arbetet gick från Skogslund till Lövåsen och sen via Svarttjärnet till bruket i samhället.

- Den vägen gick jag alldeles själv klockan sex på morgonen. Det tror jag inte många 13-åringar skulle göra idag. Och en karl roade sig genom att stå och skrämma mig borta vid tjärnen.

- Men mamma skällde ut honom. Du ska inte stå och skrämma flickorna, sa hon.

Svea hann också med att arbeta både på Norma i Åmotfors och på Risdals konditori. Och så blev det två somrar på ett värdshus i kurorten Mölle i Skåne.

- Att jag fick det jobbet var lite oväntat. Jag hade ingen erfarenhet att servera.

Sedan tillbaka på Pappersbruket där hon arbetade i företagets telefonväxel.

Minnena av Brevik då?

- Jag var mest barnvakt där. Med fem småsyskon blev det så. Men jag vill gärna flytta när jag blev lite äldre. Alla utom mamma rökte hemma och jag var allergisk.

Skoltiden på Skönbacka då?

- Det var en bra tid. Läraren Levin var fantastisk bra. Han bodde ju på skolan då. Och då skolan brann 1940, det kommer jag ihåg. Jag var tolv år då, men hade lov den dagen. Vi fick nu gå i skolan på barnkolonin på Smugan.

Vi skulle ha suttit i många timmar och sett tillbaka på hennes liv. Men förståelsen för att tröttheten smyger sig på henne fanns hos mig.

Kan jag få komma tillbaka och dokumentera din berättelse framför en filmkamera då, frågar jag.

Men Svea tycker inte att det är en bra idé och jag beslutar att avvakta och se om hon kanske ändrar sig. Så här långt får det här bli minnet av mötet med Svea 86 år och tidigare Breviksbo.

Text: Kjell Gustafsson