Tostebols gård 1908. Källa: Köla fotoklubb Tostebols gård 1908. Källa: Köla fotoklubb

Officersboställe med anor
Gården Tostebol, som man ser vid färd till Brevik, har mycket gamla anor. Den har varit officersbostad sedan 1600-talet och kan ha anor från 900-talet. När Indelningsverket infördes blev gården kompanichefsboställe som varade till slutet av 1800-talet. I mer än 100 år har Tostebol nu fungerat som lantbruksgård.
Brevik Förr i Tia har inte ägnat några betydande forskarinsatser för att kartlägga gården Tostebols ursprung, eftersom gården inte tillhör någon av de två hemmanen i Brevik. Däremot finns det källmaterial skrivet av N G Hill och som publicerats i Arvika Nyheter 1983 som berättar om gården.
Här citeras Erik Fernow, en känd hembygdsforskare på 1700-talet, som hävdar att gården tillhört vikingen Skoglar Toste, som under 900-talet ägde gårdar i Västergötland och Värmland.
I slutet av 1600-talet blev Tostebol kronogård och löneboställe för officerare. Den förste som bodde här ska ha varit löjtnant Göran Moffat, död 1711.
Bland den långa raden av officerare kan nämnas kapten Fredrik Vilhelm Bock som deltog i Karl XII:s fälttåg i Ryssland och stupade vid Narva år 1900. Han var gift med Beata Uggla.
Kapten Anders Geijer född 1750 och avliden 1831 bodde också en tid på Tostebol. Den siste officeren var Ventzel Octavius Falk som var kompanichef vid Jösse kompani. Han lämnar Tostebol 1874, då tidigare indelte soldaten Anders Bengtsson Brefält i Brevik blev arrendator fram till 1878.
Flera arrendatorer avlöste sedan varandra:
Martin Lauritz Larsen 1878-1886
Klas Johan Bernhard Pettersson 1886-1891
Wilhelm Henrik Lundgren 1892-1898
Anders Gustafsson 1898-1902
Fredrik Georg Tisell 1903-1906
Nils Olsson kommer från Arvika 1907. Han är noterad som hemmansägare, vilket tyder på att han blir den förste private ägaren till Tostebol. Förklaringen är att Kronan överlåtit gården är att Indelningsverket avskaffats och ersatts av allmän värnplikt, Nils blir kvar till 1917.
Hur ägandet ser ut fram till 1926 har inte kunnat utrönas. Då köps gården av Aron Högberg, (1870-1945). Han var jordbrukare men också gråstensmurare och ska ha gjort stensockeln till  Trefaldighetskyrkan i Arvika.
Gården går vidare i släkten Högberg och ägs bland annat av Erik Reinhold (1903-1974). Erik emigrerar till Amerika 1929 men återvänder 1933. Han deltog också som frivillig i finska vinterkriget 1940.
Flera syskon till Erik blir också ägare innan Tostebol säljs till Kjell Gustavsson från Adolfsfors. Han driver jord- och skogsbruket medan mangårdsbyggnaden står obebodd.
Mangårdsbyggnaden i dess nuvarande utseende ska ha varit uppförd på 1860-talet efter att det tidigare huset brunnit.

Statarna Segerström på Tostebol
Uppdaterad 2013-12-02



Familjebild på statarfamiljen Segerström som bodde på Tostebol 1920-1925. Bakre raden fr v: Bror f 1905, Tore f 1907, fadern Otto f 1881, modern Hanna f 1885, Berta gift med Hannas bror Axel Jonsson. Främre raden fr v: Ivan f 1910, Göta f 1913, Asta f 1918, Per f 1915, Bertas son Carl, Erik f 1911. Bilden tagen 1921.
 

Erik Segerström, född 1911, skrev på 1970-talet ner sina upplevelser från bland annat tiden på Tostebol 1920-25. Han dog i Arvika 1975 och hans sjävbiografi  beskriver hur en statarfamilj hade det på 1920-talet. Sonen Kjell Segerström, som nu bor i Kil, har låtit oss ta del av Eriks anteckningar från tiden på Tostebol.

Familjen hade före 1920 bott i Skane i By socken söder om Säffle. Sä här skrev Erik i sin släktkrönika:


    "Tiden gick det var färdigt igen för nästa anhalt på livets väg. Hösten 1920 var målet Tostebol i Ny socken, en stor gård söder om Åmotfors. Detta blev den längsta flytten för familjen och bohaget. Flyttlasset gick med lastbil från Skane till Säffle vidare på järnväg till Åmotfors. Sista biten till Tostebol skedde med den obligatoriska häckvagnen. Här blev vi i hela fem år, en lång tid för en statarfamilj. Här hade vi större utrymme än på tidigare platser, två rum och kök i huvudbyggnaden.

TANDVÄRK
   Våren 1921 hade vi besök från USA av morbror Axels fru Berta och deras son, kusin Carl.  I två månader somrarna 1922 och 1923 var jag på barnkoloni på Nytomta, Berg. Vi åt, badade och lekte, inga bekymmer alls, bara en jädrans tandvärk. En unge utan trasiga tänder var på den tiden ovanligt.

   Även på Tostebol fick vi ungar arbeta med det vi orkade med. Plockade åkersenap ur vallarna, rensade rovor vid Spåret, och långa var fororna, såg ingen ände på raderna. 50 öre om dagen var betalningen.

   När vi kom till Tostebol fanns där bara två kor men åtta hästar. Bland hästarna fanns en brun märr som var rent livsfarlig, den enda som fick sköta henne var Bror, min äldsta broder. Han fick göra som han ville med henne men ingen annan. Stallkarlens pojke på tre år var enda undantaget. Han brukade gå omkring och klappa alla hästarna på bakbenen, även märren, och konstigt nog stod märruslingen alldeles stilla.

   Augusti 1923 reste Bror till USA. Ivan och jag var ner till Kyrkvärdsslätten och vinkade av honom, sen återsåg vi inte honom förrän 1947.

 

Barnkolonin på Nytomta i Sten 1922 och 1923. Här vistades Erik Segerström två månader. Han var då 11 och 12 år gammal. - Vi åt, badade och lekte. Inga bekymmer alls, bara en jädrans tandvärk, skrev Erik i sin släktkrönika. Erik är till höger i bild, med ett annat barn sittande på axlarna.

SKÖNBACKA SKOLA
   Fick mig itutad lite lärdom i små- och storskolan i Skönbacka skola. Klasserna 1-2-3-4 med omkring 50 ungar gick i samma sal. Läraren hette Tor Ivar Levin, en barsk gubbe tyckte vi, men det behövdes nog. Vi var väl inte guds bästa ungar han hade att göra med. Våren 1925 gick jag ur storskolan med inte så oävna betyg. Slutbetyget är tyvärr borta för mig.

   Under de två sista skolåren var jag nasare. Hade en liten väska med lite småkrafs i och till jularna blev det mest julgransgott och prydnader. Det var att försöka sig på allting för att få några kronor till hjälp i hushållet och allt gick oavkortat till Mor.

LINGON VIKTIG KOST
   På höstarna var jag med och tröskade, det var att plocka fram sädesnekar i en oändlig rad, oftast var det dammigt och kallt. Lingonen var en viktig vara i hushållet som alla fick hjälpa till att plocka. Många gånger fanns det inte sovel till potatisen, då kom krösera fram. 

   Till kvällsmat var det ibland bara vattgröt, kärnmjölk eller lingon. Man fick inte vara alltför kräsen. Ville man inte äta så blev det ingen mat.

   Åren passerade och några minnesbilder, mest vardagliga händelser, har etsat sig fast i ett huvud som kanske inte var riktigt tomt. Ett minne är den natten då Ivan och jag sov i höladan och väcktes av åskan. Far kom ned efter oss och i blixtskenet såg jag honom stå i ladugårdsdörren. Jag var nog inte riktigt vaken där jag stod på foderbordet, för jagskulle gå tillbaka efter täcket, men det visade sig att det hade jag under armen. I fortsättningen var det slut på sovinga i höet.
  
HÅRT LIV

   Det var mest en bekymmersfri och rolig tid för mig, jag var ju bara en pojkvasker. Vi ungar förstod inte det hårda liv som Mor och Far hade, men en sak är säker, bortskämda blev vi inte. Julklappar samt övriga presenter förekom knappast, förutom en gång då troligen Bror ordnat med julklappar. Ingen kunde vara lyckligare än jag då jag öppnade paketet och fick se vad det var, ett munspel. Jag har fått många dyra och kärkomna presenter sen dess, men munspelet var den första presenten jag fått och i särklass den största och dyrbaraste av alla.

   1923 fick Göta och jag lunginflammation och då var det nära att jag stannat i växten, men jag klarade av den persen. Då tror jag inte Mor sov på åtta dagar. Hur hon orkade förstår jag inte. För övrigt såg jag aldrig att Mor någonsin sov, sist i säng och först upp.

FLYTTAR IGEN 
    En grå och ruggig dag i slutet på oktober 1925 var det färdigt igen att ta fram häckvagnen för nya färder, men denna gången inte så långt. Det blev till en banvaktstuga i södra Vittensten, norr om Åmotfors.

   Far hade tidigare köpt en ko och den fick Ivan och jag äran att leda till det nya stället. Kon såg ut som en moped i ryggen, men 25 liter om dagen mjölkade den. Banvaktstugan hade ett rum och kök och där skulle nio personer samsas på en yta av ungefär 50 m² vilket inte alls var ovanligt på den tiden."

Pappan i statarfamiljen Segerström Otto född 1881 i Segerstad. Han var statare vilket innebär ett ständigt flyttande mellan olika arbetsgivare. På Tostebol fick familjen stanna i fem år 1920-1925. Här är Otto  tillsammans med sin yngste son Alf född 1923. Han är född på Tostebol.